idag firar jag och mannen med stort m ett år. det är mys, och tiden går fort när man har roligt.

idag ska jag jobba. alla måste komma o hälsa på mig.
dessutom är jag överlycklig för att jag kommer bli frisk på ett kick efter att jag gjort lite ärenden idag haha. åhtacktack

nu ska jag återgå till det som kallas för att göra matlåda, fixa och vänta på bussen.

au revoir.

det är alltid lika äckligt jobbigt den första stunden, ibland till och med hela den första dagen, innan man inser att ; det spelar ingen roll hur mycket jag gråter, hur mycket jag svär eller hur mycket jag ens önskar att det skulle vara annorlunda. allt kommer ändå vara detsamma, och i slutändan så blir livet alltid vad man gör det till. och jag kommer aldrig någonsin att kunna trolla bort saker, eller kunna byta ut mig mot någon annan. så är det bara, och jag antar att det är upp till mig att göra det bästa av det.

att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna.
att vara stark är inte att alltid orka skratta, hoppa högst, eller vilja mest.
att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst, eller att alltid lyckas.
att vara stark är att leva livet som det är, gå igenom svåra perioder och acceptera det,
att falla till botten, slå sig hårt, men alltid resa sig upp igen....

även om jag vill, och även om alla säger åt mig att det är okej, att det är bra, och att det kommer gå bra i fortsättningen. så kan jag inte sluta tänka på om allt hade varit annorlunda. hade allt varit lättare? skönare? roligare? hade jag varit gladare? eller är det helt enkelt såna här motgångar som lär en att uppskatta livet, saker och tillfällen?

ena stunden tycker jag bara synd om mig själv, i den andra förstår jag inte varför jag gnäller. egentligen är mina problem en fis i rymden; det är saker som går att lindra, som jag kommer kunna leva ett fullt, långt och förhållandevis friskt liv med. jag kommer inte märka av mina skavanker, förmodligen inte ens tänka på dem emellanåt, än mindre besväras av dem. det finns däremot de som har medfödda hjärfel, cancer av olika slag och handikapp som gör att de aldrig kommer kunna leva ett vad vi kallar "normalt liv". men ändå är de lyckliga som få, tar vara på dagen och lever varje stund som om det vore den sista. det finns de som har föräldrar som inom den närmaste framtiden kommer gå bort, eller som redan har avlidit. det finns dem som aldrig fått träffa sina mor- och farföräldrar och aldrig fått känna på hur det är att ha den kärleken. jag kan stoltsera med att jag inte har någon cancer, medfött fel eller handikapp och dessutom har båda mina föräldrar kvar i förhållandevis friskt tillstånd och likaså mina mor- och farföräldrar. ändå gnäller jag. ändå gnäller jag dag ut och dag in på väder, vind, kropp, själ och andra människor. att jag orkar.

man får vara ledsen och man får tycka att livet är skit. men inte alltid, för då tar man något betydelsefullt ifrån sig själv. livet handlar trots allt om att lära av sina misstag och det gäller bara att lära sig att tro på det uttjatade ordspråket "med allt ont kommer något gott". och varför ska man gå runt och ångra saker, när det ändå inte går att få dem ogjorda? det ska bli intressant att se var jag hamnar när jag är klar med just det här kapitelt.

under tiden jag tycker synd om mig själv osv, bestämde jag mig för att först baka kakor ur leilas nya kokbok, sen tänkte jag kolla på sex and the city-filmen. men jag var för rastlös och tog en promenad med pappa istället. haha, vi gick förbi en kohage, och aisi som är skiträdd för kossor gjorde sitt bästa för att passa in och började äta gräs. haha

och jag bara saknar öland och sol och värme idag! skulle va så skönt o va typ 12 och slippa sånahär saker...
så jäkla fint

heeeelt bra



kolla va fint! man kan inte mer än älska öland mest av allt. blir inget öland i år, men nästa; då jääääklarns. !



förmodligen kommer vi aldrig bli så. eller?

jag hatar att jag tvivlar
jag hatar att jag aldrig lär mig att tiden går och att saker förändras
jag hatar att jag hela tiden gör saker som jag vet att jag kommer må dåligt av
jag hatar att jag inte tar tag i saker
jag hatar att jag bara inte kan acceptera att saker har hänt och att det bara är så

om det alltid ska va såhär, hur fan ska man orka då??

jamen vad säger man? 2 och en halv vecka sedan studenten och hittills klarar jag mig fint. men det är lättare på sommarn har jag hört. fandå.

idag är det söndag och jag har varit ledig sen i fredags kl 3. nu börjar jag känna mig både förslappad och rastlös och får panik för att jag inte tjänar pengar. idag tänkte jag mest motionera och umgås med min soster. puss påt

idag är det otursdagen fredag den 13e, men jag tycker det har gått på räls ändå? förutom att jag ska jobba midsommar fastän jag var ledig egentligen. KORV. jaja, rik tjej som emma skulle ha sagt..

nu är det ju iallafall helg, men det är inte lika slappt som när man var ett bortskämt skolbarn, tydligen. men jag tänkte mysa lite i helgen, så det blir nog minst lika bra även om det är jobb på tapeten.

idag var det en minst 90 år gammal dam som var o handlade av mig. då sa hon :
"jaa, alla barn borde minnsan äta jordgubbar istället för godis" dels till mig men också till mamman med två barn som stod brevid med jordens största godispåsar och tittade helt förskräckta på tanten med det gråa håret och många halsband. sen tillade hon:
"och UTAN socker, grädde eller glass. för det blir man bara dum av!"
efter att hon pipit iväg med sin rullator och all mat och jordgubbar viskar mamman "Sicken glädjedödare till kvinna".
"Åh kloka kvinna" tänkte jag.
 
jaja, nu ska jag duscha. puspppp

och så har vi tagit studenten. helt sjuuukt. men jag måste säga att det var mitt livs roligaste dag med glädje nonstop. nu är jag nybakad och klar, och sist men inte minst redo för ett nytt kapitel.. men iaf: tack mami, papi, emma. ni luktar faktiskt hallon, hoho.

som sagt; nya kapitel. alla börjar på nya kapitel, men sen om det är nr 2, 5, 78 eller 104 är en annan femma. själv är jag inte speciellt världsvan och liknar mer bambi på hal is, och bläddrar sakta men säkert till kapitel 2. men det känns braaa, it does. nu är jag riktigt förväntasfull. får väl se när jag hoppar till kapitel 3, men känner jag mig själv blir det lagom till 30-årsdagen. men långsam mognad är a och o har jag hört. säger vi.

har dock varit lite svårt och komma in i det som jag för har kallat vardagen. huvvva. men jag tänkte försöka liiite hårdare nu. det inveg jag dock bra med både öl,cider och chilinötter igår. tack gud för att jag hade sån tur i karaktärslotteriet. fan.
men jag såg ju faktiskt föra halvlek i fotbollen. mitt försök till att vara sportig tjäj haha.

nej vet ni vad. mitt scrapbookingsug tar vid nu (jaa, du läst rätt..), så nu ska jag pyssla. puss och peace för nu ska jag jobba i 84 år och kommer inte ha tid med min fina, rosa bloggis.
ciao.

jag blir tokig, men mest rädd för att den mytomspunna dagen närmar sig med stormsteg! ikväll blir fix och lite nervositet med världens underbaraste syster,mami och papi. danke danke.


gårdagens grill var mer boring än skitboring. men iaf!