det finns få människor jag fascineras riktigt mycket av. en grupp är de som har sån respekt för sin kropp och knopp att de vägrar sockerbomber, lightprodukter och transfetter. människor som vårdar sin kropp som ett par dyra märkesskor och ger den all omsorg i form av träning och nyttigheter. att ha den diciplinen i ett samhälle som dagens är inte bara svårt, utan kan faktiskt ses som skitomöjligt. eftersom forskning i tiotals-år har visat samband mellan hjärt-kärl- och andra välfärdssjukdomar, så trodde jag att de flesta delade min uppfattning. men icke.

numera kopplas många gånger träning och att äta hälsosamt ihop med att "plåga sig själv". väljer du frukt framför godis är du fanatisk och skippar du chipsen för morötter har du en ätstörning. frasen "man har ju bara ett liv!" är välanvänd, men den får mig snarare att tänka ännu mer på vad jag stoppar i mig och inte. kan mina mat- och levnadsvanor ge mig ett,två eller till och med fem år extra är det väl självklart att man väljer den vägen? sen kommer man att må så mycket bättre under tiden och ha 290 % mer energi att göra av med. kan det bli bättre? känns inte så.

det har blivit helt okej att klaga på folk som avstår från onyttigheter och säga att "gud, varför äter du inte?"
och "lägg av att vara så nyttig". tänker er folks miner om någon helt plötsligt skulle säga "varför äter du för?" eller "varför är du så himla onyttig för?". det skulle knappast vara okej.

skulle folk lägga ner lika mycket tid på att sköta sin kropp inifrån som de gör för utsidan med smink, hårprodukter och andra saker, så skulle vi förmodligen inte ha de välfärdssjukdomar vi har idag, iallafall långt ifrån i samma utsträckning. för mig är det iallafall värt att tänka på.