det är alltid lika äckligt jobbigt den första stunden, ibland till och med hela den första dagen, innan man inser att ; det spelar ingen roll hur mycket jag gråter, hur mycket jag svär eller hur mycket jag ens önskar att det skulle vara annorlunda. allt kommer ändå vara detsamma, och i slutändan så blir livet alltid vad man gör det till. och jag kommer aldrig någonsin att kunna trolla bort saker, eller kunna byta ut mig mot någon annan. så är det bara, och jag antar att det är upp till mig att göra det bästa av det.

att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna.
att vara stark är inte att alltid orka skratta, hoppa högst, eller vilja mest.
att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst, eller att alltid lyckas.
att vara stark är att leva livet som det är, gå igenom svåra perioder och acceptera det,
att falla till botten, slå sig hårt, men alltid resa sig upp igen....

även om jag vill, och även om alla säger åt mig att det är okej, att det är bra, och att det kommer gå bra i fortsättningen. så kan jag inte sluta tänka på om allt hade varit annorlunda. hade allt varit lättare? skönare? roligare? hade jag varit gladare? eller är det helt enkelt såna här motgångar som lär en att uppskatta livet, saker och tillfällen?

ena stunden tycker jag bara synd om mig själv, i den andra förstår jag inte varför jag gnäller. egentligen är mina problem en fis i rymden; det är saker som går att lindra, som jag kommer kunna leva ett fullt, långt och förhållandevis friskt liv med. jag kommer inte märka av mina skavanker, förmodligen inte ens tänka på dem emellanåt, än mindre besväras av dem. det finns däremot de som har medfödda hjärfel, cancer av olika slag och handikapp som gör att de aldrig kommer kunna leva ett vad vi kallar "normalt liv". men ändå är de lyckliga som få, tar vara på dagen och lever varje stund som om det vore den sista. det finns de som har föräldrar som inom den närmaste framtiden kommer gå bort, eller som redan har avlidit. det finns dem som aldrig fått träffa sina mor- och farföräldrar och aldrig fått känna på hur det är att ha den kärleken. jag kan stoltsera med att jag inte har någon cancer, medfött fel eller handikapp och dessutom har båda mina föräldrar kvar i förhållandevis friskt tillstånd och likaså mina mor- och farföräldrar. ändå gnäller jag. ändå gnäller jag dag ut och dag in på väder, vind, kropp, själ och andra människor. att jag orkar.

man får vara ledsen och man får tycka att livet är skit. men inte alltid, för då tar man något betydelsefullt ifrån sig själv. livet handlar trots allt om att lära av sina misstag och det gäller bara att lära sig att tro på det uttjatade ordspråket "med allt ont kommer något gott". och varför ska man gå runt och ångra saker, när det ändå inte går att få dem ogjorda? det ska bli intressant att se var jag hamnar när jag är klar med just det här kapitelt.