like a baby

Jag tycker att jag på många sätt har växt till mig under de senaste åren.
Gått från klarhet till klarhet, skulle man kunna säga.
Jag har börjat uppskatta saker som jag tidigare inte sett något
värde i. En skymt av solen, ett leende eller en kram kan göra hela min dag nu förtiden.

Men på ett sätt beter jag mig fortfarande som ett barn. Egoistiskt, dumt och larvigt.
Så vill jag inte vara, det känns verkligen inte som något jag strävar efter!
Det är knappast heller en egenskap jag uppskattar hos andra..

Så här ligger det hela till: Får jag inte som jag vill, och blir det inte som jag har tänkt
mig så går hela världen under. Jag kan lika gärna lägga mig på E20
och invänta en säker död. Typ så känns det. Jag är världsmästare i att sura, sura & sura!
Man skulle kunna tro att detta är jobbigast för mig själv, men icke.
Det är ju mina stackars nära&kära som får stå ut med piskrappen av mitt humör.
Som får ducka kvickt och ta fram skölden snabbt som ögat.

Nu får det tamejsjutton vara nog! Det finns folk som inte har några ben. Som
drabbas av allvarliga sjukdomar eller inte får se sina barn växa upp.
Det finns folk som dag ut och dag in försöker få livet att gå ihop, pusslar ihop skärvorna
av sig själva och ständigt misslyckas.
Riktigt så illa har jag det inte, även om jag ibland vill tro och uttrycka det så.

Nu ska jag växa upp en gång för alla. Lära mig att livet inte har ett manus.
Det finns ingen som vet exakt vad som händer nästa minut eller nästa månad
och kan bestämma över allt&inget. Inte ens jag.

Hur vore det om jag tog vara på dagen iställer för att sura och gnälla som en riktig närking?
Nu ska jag prova. På riktigt.

Ska vi prova tillsammans ? <3

Självfallet! <3